MINOR GATSBY [A short short-story in swenglish]

We took a stroll through Äppelviken to see how the rich were doing. It was saturday and the sun was up as high and divine as ever the Pharaohs. The rich seemed to be doing fine. The sun lit their rooftops and made their great lawns blossom and prosper like enchanted hills of green and gold. We turned towards the sea and saw white sails on the water.

- Magnificent! I said. But you remained silent.

We went on. Me fantasizing about the two of us living there; isolated but safe. Like a wasp in amber. Two rays of sunlight, forever hidden away in dripping honey. Then, suddenly and with a silent, violent voice, you said:

- All I can think about is Molotov cocktails.

I nodded and pointed my excited finger at a set of big chairs enclosed by an small scaled oasis.

- I agree! I said. Just imagine one or three chilled cocktails traveling towards you on a silver plate through that hanging garden over there!

You remained silent. We passed a golden gate. Beyond the walls surrounding the Apple-bay area we could see the city skyline reach for the heavens like dirty fingers through a mountain stream. The city, the toil and the cement, it had felt so far away. Now there it was again – like it always is. A gray morning after dreams of joy.

- What kind of a drink is a Molotov cocktail? I asked. Is that the one with lemon and ginger ale in a highball?

You remained silent.

A BMW Z4 passed us, top down. An opera was playing so loud in the car-stereo that I almost saw notes flying by like in some technicolor cartoon from the thirties. The guy driving the BMW wore dark shades and the world was so bright it stung me.

- I want to go home. You said.

And so we went back.

Döden i bersån

Hakorna sjönk ner mot skjortbröstet. Portvinet rann ut över skrevet och det vackra glaset krossades mot stenplattor som fortfarande var varma. Bin surrade, blommor blommade. Natten växte sig djup och stor och blå i massiva drivor, som tjocka penseldrag över himlavalvet. En trave böcker låg kvar på det lilla bordet framför solstolen. En dagstidnings litterära bilaga fladdrade i aftonbrisen. Mannens ansikte skymdes av en stor vit hatt som matchade en linnekostym. Pincenén dinglade i sin snara. I kavajens bröstficka slokade en ensam violett syren.

Grammofonen invid mannens tofflor spelade fortfarande sin nötta melodi, den hade hakat upp sig och varje gång spåret tog slut drogs nålen tillbaka och började om. Ur den stora luren av mässing ekade gång på gång en och samma sång medan fladdermössen tog svalornas plats i skyn: 

Dialog ur arbetet med novellen ”Frank Sinatras tändare”

- Vad är det du äter? Frågade han.
- Potatisgratäng.
- Du borde inte äta på natten Bistro, du vet vad doktorn sagt.

- Du borde vara bakom ratten.

- Jag blev tvungen att stanna och fixa baklyktorna på transporten.

- Som om det vore viktigt i natt.
- En vet aldrig. Vore inte kul att bli stoppad för ett jävla lyse nu eller hur? Jag tänker inte göra några misstag.

- Är du säker på det? Frank.

Är du riktigt säker på det?

- Jag är säker på att det inte är ett misstag.
- Vilket?

- Att fixa lysena.

- Du missar inte det här. Hör du det Frank?
- Jag missar inte.
- Kan jag lita på dig?
- Har jag någonsin missat?
- Nej, det är bra Frank. Det är bra. Du vet, jag bara ringer som stöd.

- Det låter mer som ett förhör.
- Varför köpte du den där tändaren?
- Vadå, vad är det med den?

Blommor som bugar för regn

Och vi cyklade till biblioteket och vi lånade varsin ny fin bok.

Vinden var ljummen hela vägen hem och ingen var ledsen och ingen hade dött och inga katastrofer väntade på oss mer. Det var som en hemkomst efter en lång hård resa, som i slutet av en barnbok där allt ordnar sig.

Och regn föll.

Men det gjorde ingenting. Ingenting.

Vi satt under filtar och regn böjde syrener och droppar droppade.

VÅRDIKT

Balkongen,

ett bogvisir,

jag öppnar,

verkligheten väller in,

jaget sjunker.

Inspiration

KARG

Vi tände eldar. Tvättade djuren. Karg kom sent. Hon var klädd i röda manteln. Hon valde ut dem som var värdiga. Jag var inte en av dem. Vi gjorde i ordning festborden. Vi lövade ingångarna och ordnade med rep i döda trädet. Sedan gjorde vi oss av med smutsen och lät den flyta iväg med vattnet. Karg försvann in i sitt stora tält. Jag såg att hon var trött. Hennes skugga bugade sig inför elden, sedan lade hon sig för att sova. Hon hade färdats den långa vägen. Till fots. Jag drömmer ibland att även jag färdas bort. Som Karg kan jag vägarna i drömmen. Men det är drömmar. Sovande resor. Nästa morgon kommer jag att vara kvar här. Jag kommer alltid tillbaka hit. Som stjärnorna tänds över oss igen nästa natt. Då skall de som är värdiga färdas med djuren till det som inte är dröm och inte är här. Dit bara Karg och de svarta fåglarna kan nå.